Nathali.

Idag tittade jag lite på ett program som handlade om plastikoperationer. Till en början halvlyssnade jag endast på allt prat om bröstförstoring, mag-ingrepp och operation av näsa och mun och allt på kroppen som kan vara fult och operfekt (alltså alla kroppens delar). Jag tänkte för mig själv att det var tragiskt och blev lite sur och lite ledsen. Det är hemskt att titta på när en fullt frisk männsika frivilligt lägger sig på ett operationsbord för att rätta till sina komplex (Eller fullt frisk kanske är fel att säga, personen i fråga är garanterat nersmittade med en rejäl dos av samhällets ideal och plågad av dess förväntningar). det gör ont att se när en människa betalar flera tio tusen kronor för att få se ut som någonting annat än sig själv. När man hör dem säga att: "Efter operationen kan jag bli lycklig och börja leva mitt liv", speciellt när det sägs av en 30-årig kvinna som fettsuger sig efter en graviditet. Om man enligt dagens ideal är tjock eller ful kan man tydligen inte vara lycklig. Man kan inte heller leva sitt liv fullt ut. Man måste ändra lite på sig själv och först då kan man bli accepterad av sig själv och av andra. Det är hemskt att våra skönhetsideal verkar syftar på att ständigt sträva efter någonting annat än vad du är. 
Lite senare in i programet börjar det talas om ingrepp på barn med utstående öron. Först då börjar jag lyssna mer uppmärksamt. En doktor berättade om att ett barn med utstående öron kan få sin operation betald av staten eftersom att utstånde öron kan vara mycket psykiskt jobbigt. Detta på grund av att man kan bli retad och skrattad åt eftersom att utstående öron är FULT (och fult är hemskt). Och när barnen tittar sig själva i spegeln ser de inget annat än de fula paret öron de har på var sida av sitt lilla huvud. Därför fixar mamma och pappa en tid hos doktorn så att den lilla defekten kan reduseras och även deras barn kan passa in i samhällets smala stålram. Barnen lär sig alltså att det är dem som bär skyldigheten att genom gå en förändring. Det är deras öron som måste rättas till för att de ska passa in i samhällets idealram. Det är alltså inte samhället som bär skyldigheten att utvidga idealramen så att även dessa barn får plats. Vi lägger hellre pengar på att jobba med att fixa till de utstående öronen än att jobba med att fixa till självförtoendet. Är det inte knäppt att man ändrar på sig själv istället för att lära sig tycka om den man föddes som? Jag blir väldigt frustrerad över att inse vår negativa inställning till utseendemångfalld. Så frustrerad att jag skrev det här till mina rara tre läsare (och till mig själv, mest det).
Det var allt jag hade att säga.

Jag är inte på humör alls. Det är så mycket plugg och så mycket fuffens och så mycket skit. Laddar inför svenskatalet imorgon och tyskan och att sluta klockan fem... Idag har varit en relativt härli söndag. Jag vaknade av en väckarklocka klockan halv nio och kände mig en gnutta på topp trots omständigheterna, jag åt en massa frukost sedan cyklade jag till nolia och hänge på loppis med Maja och hennes vän. Det var skoj och jag köpte ganska skojiga grejer(förutom en fulful tröja). Bland annat en ryggsäck för vinylskivor, enligt försäljaren var den gammal och go och användes av djs som drattade runt med skivor någon gång i begynnelsen. Har även numera ett par turfulla skor välsignade av en gammal dam som haft mycket skoj i dom. Hursom, det var kul. Någon gång på dagen tog jag min cykel hem, läste igenom instruktionerna till tyskans redovisning imorgon, började storböla, somnade och vaknade lagom till middagen sedan har jag suttit och stressat sedan dess. Tack för nu

1. Tänker att det finns så mycket tid och att jag vet inte vad jag ska göra av den
2. lagerinventerar och kliver upp 04.30
3. Funderar på att rita men mitt skrivbord är ett slagfält och mitt rum en rövarkula Nä
4. Tittar på det här och känner starka känslor till dem båda

5. Taggar lov och tänker på mat

Och jag bloggar skittråkigt och nu kommer jag dela av mig av en låt igen

Måste bara berätta och säga att den låten får mig att dö. James Blake.

Måndagen fick mig att känna mig lättad. Idag är det tisdag och det är en vanlig dag. Jag funderar över varför jag förväntas lära mig att översätta mullvadshög till engelska, annars gör jag inte så mycket förutom att skala en clementin. Idag fixade jag prao i kafeterian på coop, jag känner mig stark och självständig samt säker i mig själv. Idag blev även dagen då vårat uf-företag påbörjade vägen mot en hemsida, tack vare mimmi! Jag har matteprov om exakt 245 timmar, det är oroväckande, minst sagt.  Jag vill så gärna att det ska gå bra så att jag kan läsa matte c nästa år. Och sedan någon gång i livet kanske läsa matte D och bli världens starkaste marinbiolog. Nä. Till mellis åt jag idag kinapuffar i fil.